ingen ser mig

Jag skriver ner mina tankar och känslor och öppnar upp min själ. För mig själv men även för andra som känner likadant.

Att leva med sitt förflutna

Kategori: Allmänt

Så jag tänkte dra upp en sak som hände mig för ett par veckor sen, ingen stor grej egentligen men det har påverkat mig mer än vad jag trodde och mer än vad folk ser. Jag tänker inte ta upp några namn eftersom min blogg är helt anonym.
 
Allt började i höstas då jag började skriva med en kille. Vi började snapa med varandra dagligen och blev allt bättre vänner. Han är en av dom omtalade killarna i samhället där jag bor om att vara snyggast men även en sån kille som leker med tjejers känslor, en player helt enkelt. Jag som visste om det här höll mig tillbaka på det sättet väldigt mycket i början för jag visste att jag inte skulle orka bli sårad av ännu en kille. Mina kompisar som då kände han en aning varnade mig hela tiden och jag intalade mig själv att vara försiktig men ändå inte dömma honom innan jag hade sett hur han var med mina egna ögon. Han och jag pratade många gånger om de rykten han hade och han sa hela tiden att ja, han var så förut men att han hade ändrats och inte håller på så med tjejer längre. Så tiden gick och vi skrev av och på i perioder under hela hösten och vintern, så slutade vi skriva ett rätt så långt tag under jullovet. Sen när sportlovet kom så tog han upp kontakten igen och vi började flörta allt mer med varandra och det kändes som vi klickade rätt bra för att vara bara över sms. 
 
Så kom den dagen då vi skulle träffas för första gången ensamma hos honom. Som varje gång man träffar en person man tycker om lite extra mycket så pirrade det i hela kroppen och att jag skulle få träffa han efter all tid vi skrivit. 
Han mötte mig ute och sen gick vi tillsammans till honom. Vi gick in på hans rum så satte vi oss i sängen och bestämde film vi skulle kolla på. Det började med att vi satt bredvid varandra och ju längre filmen gick ju mer kom vi närmre och till slut låg vi och myste i sängen medans vi kollade på filmen. När det var kanske en halvtimme kvar på filmen så började vi strula och ta på varandra. Det hela slutade med att vi hade oskyddat sex. Samlaget avbröts för att hans mamma började prata med han utanför dörren så han hann aldrig komma i mig. Jag gick hem tidigt för han skulle upp tidigt på morgonen efter så jag gick hem och var som vanligt till mina kompisar då vi bestämde att inte berätta för någon än. 
 
På kvällen kändes allt perfekt, vi klickade och jag började få mer käsnlor för honom och han hörde av sig direkt efter jag gått och vi höll kontakten bra dagarna efter. Vi kom överrens om att jag skulle ta dagen efter piller eftersom att det finns något som kallas för försatts som även den kan innehålla spermier men risken att bli gravid är väldigt liten. Men för att vara på den säkra sidan så gick jag till ungdomsmotagningen, men inte förrens 5 dagar efter, alltså sista dagen då akut p-pillret har verkan. Jag tog pillret och allt kändes som vanligt och det var inget mer med det. 
Dagarna gick och jag och den här killen höll kontakten och ibland hade vi snack om hur det var mellan oss och vad som skulle hända nu. Vi bestämde flera dagar att vi skulle träffas men det blev alltid strul.
 
Sen kom den jobbigaste tiden jag haft på många år. En dag, ungefär en vecka efter jag vart på ungdomsmotagningen så fick jag kramp i jumsken. Det började i skolan men det var inte så farligt så trodde det var för att jag sträckt den eller något sånt. Men värken blev bara värre och värre och på kvällen när jag gick hem från min syster kunde jag knappt röra det benet för det gjorde så ont. krampen hade gått över till knivar i magen, ryggen och jumsken. Det kändes så konstigt för hade aldrig känt sån smärta förut, och när jag kom hem så låssades jag som ingenting för mina föräldrar och jag gick och la mig. Den kvällen var jag uppe hela natten, tror jag lyckades sova ungefär 2-3 timmar, annars vred jag mig av smärtor hela natten. Så jag bestämde mig för att goggla eftersom jag blev orolig då jag aldrig känt så förut. 
Jag sökte på "värk i ljumsken" och det första förslaget som kom upp var "gravid" efteråt. DÅ började huvudet snurra och tankarna sprang runt i huvudet. Jag sökte på förslaget och jag gick in på massor av sidor där det stod att de som vart gravida fått exakt sådan verk som jag fick i början på deras graviditet. Jag fick panik. Dagen där på hade smärtorna avtagit men det gjorde fortfarane grymt ont och jag kunde inte göra något annat än att tänka på det hela dagen och jag var helt frånvarande i skolan och mina kompisar märkte att det var något som var fel. Jag berättade för mina fyra närmsta kompisar på den kvällen allt som hänt och vilken smärta jag gick igenom. Jag berättade även för killen och vi diskuterade det hela kvällen och båda kunde inte sova för att tankarna var för många. Jag hade fått en retur tid till ungdomsmotagningen efter några veckor att göra graviditets test för säkerhets skull och då var det bara att vänta.
 
Den veckan som var kvar tills mötet på ung var den hemskaste veckan jag varit med om så länge jag kan minnas. 
Jag hade ont varje dag mer eller mindre, jag började må illa på morgonen och under skolan, jag fick värk i börsten och jag fick svårare att sova, min matlust sjönk så in i helvetes mycket, jag behövde gå på toa minst 10 gånger per dag och jag har vanligtvis humörsvängningar men den här veckan blev dom så mycket värre och jag gick in i en depp period. Jag pratade med mina fyra vänner som visste om allt men jag sa inte allt till dom då jag var rädd för att prata om det för ju mer jag snackade om det ju verkligare blev det. 
Killen som det hela handlar om blev mer orolig i början och visade att han brydde sig men ju längre tiden gick ju mindre skrev han och hörde av sig, det var då jag skärde mig. Jag var som sagt inne i min depp period, grät mig till söms varje natt och fick ungefär 2-4 timmars sömn varje natt och så hade jag 8 timmars skola dagen efter. Jag skärde mig en gång men det var allt för jag stoppade mig själv som tur var, det var inte värt det. 
Det värsta av allt ändå var huvudet. Alla tankar, allt jag läste och tog reda på. Vad alla skulle tycka, vad som skulle hända om jag gjorde abort. Skulle mina föräldrar få reda på det? vad skulle dom säga? skulle HAN lämna mig?
 
Veckan tog slut och det blev den dag då jag hade tid för graviditetstest på ungdomsmotagningen. De närmsta två dagarna innan hade allt börjat lugna ner sig och symptomen blev allt svagare och jag var nästan säker på att testet skulle visa negativt. Men ändå så fanns tanken bakom allt och det var den jag försökt tränga undan hela tiden. Jag åkte dit och jag fick komma in och träffa hon som jag träffat första gången. Jag fick utföra testet genom att kissa i en mugg och sedan stoppade hon ner en sticka i muggen medans hon pratade med mig och höll mig på andra tankar. Till slut så kollar hon på stickan, kollar upp på mig och säger "Du är INTE gravid." 
Jag fick som en blackout i några sekunder och kom tillbaka och lättnaden sköljde över mig. Det var som en stor jävla klump i mig bara släppt och jag kunde äntligen andas igen. Alla de dagar som jag trott jag var gravid, alla de dagarna jag trott att mitt liv skulle ändras för alltid var förjäves. Jag var skengravid kallas det. Då kroppen och hjärnan stressar upp sig för något och kan då inbilla kroppen om symptomen och man känner sig som gravid på riktigt. 
 
Jag berättade den goda nyheten för mina vänner och för killen och alla blev glada och lättade och allt rullade på som vanligt. Det som hände sen var jag alltid beredd på att det skulle ske en dag men jag ville bara inte inse det. Han slutade skriva ofta, han kunde aldrig träffas, han skrev alltid att han inte visste hur han kände och att han skulle tänka på det. När han väl skrev så blev jag överlycklig och jag hade fallit för killen jag hade intalat mig själv att aldrig falla för. Det var det mest idiotiska jag kunde göra, speciellt då när jag mådde piss efter allt som hänt. Ungefär två veckor efter jag fick resultatet om att graviditeten var falsk alarm så slutade han skriva. Jag skrev sista gången och den gången var det som vanligt och sedan skrev han inte dagen efter. Han skrev inte nästa dag eller nästa dag heller. Nu har det snart gått två veckor och han har inte hört av sig på något sätt och vår kontakt har brutits helt. Samtidigt som jag var beredd och visste egentlgien hela tiden att det skulle sluta såhär så blev jag krossad. Ingen viste, ingen vet, men jag mår fortfarande skit efter det som jag gick egenom med den här killen. Jag mår så dåligt efter allt som hänt de senaste månaderna. 
Det med graviditeten tog på mig även fast det inte gick så illa som det kunde gått. Bara minnet av att jag mådde så jävla dåligt, att det är så lätt att göra ett litet sne steg så kan hela ens liv förändras. Att tänk om det hade varit det värsta, vad hade jag gjort då. Och allt för att vi inte skyddade oss när vi hade sex. Jag utsatte mig själv för det här och det är inget jag kan skylla på någon annan utan det är bara jag, bara jag kvar att skylla allt på. 
Sen att killen jag fall för, som jag delade allt det här med lämnade mig. Det var ju som sista droppen innan glaset rinner över. Det gjorde att min depp period gick över till depression, han drog mig över kanten och det var det värsta som kunde hända mig just nu.
 
Idag, två veckor efter sista gången han skrev, har jag fortfarande ingen kontakt med han. Jag mår bättre än vad jag gjorde för någon vecka sen och det har jag mina underbara vänner att tacka för. Men ingen av dom vet något av det här, hur jag mår idag, att jag mår såhär över det som hänt. Varför? För att dom skulle inte förstå. Det är så svårt att förklara för någon om något dom andra ej varit med om. För även om man försöker förklara hur det känns så kan dom aldrig veta helt påriktigt utan säger bara att dom förstår fast dom egentligen inte gör det. Jag litar på dom med hela mitt liv och dom vet allt om mig och alla mina hemligheter men hur jag känner, innerst inne, är det ingen som vet. Här är den första gången jag "pratar" ut om hur jag egentligen mår.
 
Tack för att du orkade läsa.
 
 

Att orka

Kategori: Allmänt

Alla har någon gång vaknat upp och kännt att nej, idag orkar jag inte. Alla av olika anledningar men varje person har haft den tanken, det kan vara att man är trött för att man la sig sent. Det kan vara att man har en jobbig lektion eller ett prov i skolan eller att man försovit sig och inte orkar stressa. Men sen finns det personer som vaknar upp på morgonen och känner så utan någon speciell anledning. Man kan inte äns förklara för sig själv varför man känner så. Kroppen säger nej och huvet spelar på samma band. Jag är en av dom personerna.
 
Jag vill inte känna så.
Man vaknar upp med sämsta inställningen på dagen och tänker att allt blir bara bättre om jag stannar hemma i min säng där jag är trygg och jag behöver inte bry mig om något eller någon. Men det går ju såklart inte för är man 15 år och går i skolan så är det lag på att man ska gå till skolan och har man föräldrar eller vårdnadshavare så är dom på dig tills du pallar dig till skolan hur mycket du än vill stanna hemma. 
 
Fast man vet att man är super trött när alarmet ringer kl 7 på morgonen och man vet att om man somnar tidigt så blir det kanske en aning lättare att komma upp i tid, så gör man inte det. Jag kan ligga uppe till 4 på nätterna när jag ska till skola den dagen och ändå inte känna mig trött, för det är på natten då jag orkar. 
På natten är då jag mår som bäst, när man är själv instängd på rummet, föräldrarna tror att man sover för länge sen, haha oj vad dom har fel. Jag brukar säga godnatt extra tidigt bara för att dom ska låta mig vara ifred. 
 
För på natten är den tiden då jag orkar. Jag orkar läsa läxan till dagen efter, jag orkar snacka med min kompis om hennes problem och skriva med dom där killarna som jag dissat några timmar tidigare för jag inte orkat. Jag orkar lägga mig i sängen och skriva av mig på det här sättet. På dagen.. pfft då skulle jag aldrig orka, mina dagar går åt att ta mig igenom skolan utan att bryta ihop och sedan komma hem för att lyssna på musik och sova tills natten knackar på min dörr, då är ända gången jag orkar ställa mig upp och gå till dörren och öppna med glädje. 
Det är nog ganska svårt att förstå sånt här om man inte känner så själv eller en gång kännt så. För trotts allt så hoppas jag att det går över, fan vad jag blir trött på det här. jag vill börja orka på dagen och ha kul i skolan med mina vänner och kunna sova på natten.
Jag vet att mitt liv inte är menat att se ut såhär.